Kom som du är- Camilla Berneklint

Vilket långt uppehåll det har varit. Konstigt. Men det är väl så skapande fungerar. Jag har ägnat min tid åt mitt härliga jobb och musikpluggeriet. Det är inte helt fel det heller, men saknaden efter att måla har varit stort. Det har jag inte varit medveten om förrän nu.

Jag har blivit sjukskriven för en tid. Det har inget med mitt jobb (eller pluggeriet) att göra. Jag har endometrios. Nu nickar några av er igenkännande, men större delen av er ser antagligen väldigt frågande ut. Det brukar vara så. Trots att Endometrios drabbar (minst) var tionde kvinna i olika grad här i Sverige, så är det en dold sjukdom. "Kvinnosjukdom". Usch, vad jag hatar det ordet. Jag hatar också Endometrios. Jag har antagligen haft det sedan tonåren, men först i 30-års åldern har jag fått ett namn på alla smärtsamma symptom. För det gör ont. Så in i bomben ont. Och oförståelsen är stor, framförallt inom vården. Även om jag mött en hel del värme, så är oförståelsen utbredd. Nu väntar jag på tid för ev. operation. Jag vet att det inte är lösningen, sjukdomen är kronisk. Men kanske underlättar det för ett tag framöver? Jag vet inte. Jag vill bara vara smärtfri. Jag vill bara få vara smärtfri.